Av: E

Utåt sett är allt bra.
Har ett jobb där jag blir uppskattad, och en underbar man som älskar mig.
Inuti kämpar jag med en bottenlös förtvivlan och tanken på att det är lika bra att jag inte finns. Och det är ju så att alla klarar sig utan mig. Livet går vidare.
Så här har det varit många många år.
Ingen vet något. Kommer inte berätta något heller, förutom här.
Tänker att jag ska gå ut i skogen och bara försvinna. Men det gör jag såklart inte, jag går till mitt jobb, tränar, sköter det jag ska.
Gråter i duschen ibland efter träningen.