Jag skulle vilja lyfta det där med krav och prestation. Alla måsten man känner som ung vuxen och alla ”så ska man göra” som vi präntas in med ända sedan barnsben. Man ska träna och vara hälsosam, men inte till överdrift. Man ska plugga, helst på högskola/universitet, jobba under tiden för att slippa allt för mycket studielån och även hela somrarna. Efter examen ska man axla ett heltidsjobb direkt. Man ska bo bra, börja spara till hus/bostadsrätt, hitta rätt person att leva med. Medan man gör allt ovan ska man vara glad och pigg, driftig och duktig. Allt det där gjorde jag tills för tre dagar sedan, då höll det inte längre. Igår tog jag examen som färdig sjuksköterska. Jag bor i lägenhet med mannen i mitt liv och våra djur. Jag älskar att träna och vara ute i naturen. Men för ett år sedan fick jag också lägga till ”kronisk svår IBS” på min lista. Inget jag planerat och inget jag överhuvudtaget hade tid med, tyckte jag. ”Duktiga flickan” ångade på i samma tempo trots riktigt svåra magproblem som jag alltså större delen av tiden ignorerade. Då kanske dom skulle försvinna och jag kunde fortsätta prestera på topp. Men för några dagar sedan tog ångan alltså slut och kroppen sa ifrån på skarpen. Examen och heltidsjobb tre dagar senare byttes ut mot examen och sedan sjukskrivning. Har fortfarande svårt att ta in det och försöka ändra min prestationsplan i huvudet. Försöker ta in läkarens ord att ”du måste ge din kropp och ditt sinne tid att läka nu en tid. låt din kropp få lite andrum. sen kan du börja jobba”. Det var ju inte så man ”skulle göra” eller så min karriär skulle ta fart, men ibland kan man ju inte planera allt. Och ibland behöver man kanske inte göra ”som alla andra”. Och ibland måste man inte prestera.
↧