Det här gångna året har varit ett år jag gett mig själv chansen att läka och jobba med allt det som jag förträngt och inte vågat gräva i.
Mitt kontrollbehov. Min oro över saker som jag inte kan påverka. Mitt förhållande till träning och mat. Men framförallt min självkänsla. De tre första punkterna har jag kommit väldigt, väldigt långt med och just nu känns allt som en enda stor trådhärva som lösts upp. Så på så sätt känns allt som en lättnad, jag har egentligen inte något i mitt liv att må dåligt över, jag borde dansa på rosa moln. Problemet är att någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. År av skola med prestationsångest som höll på att kväva mig, mat- och kropphets som tog upp alla övriga tankar. Nu när jag släppt på allt som tidigare tagit upp all min vardag vet jag inte längre vad jag ska tänka på eller göra. Jag vet inte vad jag vill, vad jag tycker om eller vem jag är längre. Jag känner mig som ett skal utan personlighet eller vilja. Jag har alltid tidigare förknippats som en energifylld, jordnära och oerhört kreativ person. Jag har alltid älskat pyssel, kunnat sitta och teckna i timmar och hittat inspiration lite överallt. Idag finns varken driv eller vilja att göra något över huvud taget. Jag umgås med vänner mer idag än jag gjort på år och känner lättnad över att jag tacklat allt det som tidigare varit så stora energitjuvar och problem. Utifrån borde jag må som en kung men jag känner mig verkligen olycklig. Jag har tappat bort mig själv helt och jag vet inte vad jag ska göra.